Markus Wilhelmson: Rapport från en galen värld
// Foto: Johan Bävman
Lyssna på artikeln
Vi:s chefredaktör träffar regementschefen Lars O Jonsson och påminns om sin tid i lumpen, då krig tillhörde historien. Nu syns kraftsamling och investeringsvilja i försvaret – vilket kastar ljus på ett annat livshotande tillstånd.
Taggtråden och vaktkuren är borta och i en betongkasern som brukade rymma soldater har förskolan Tummeliten flyttat in. Numera är det bara tallarna som står i givakt på det nedlagda regementet där jag var värnpliktig i en annan tid.
I östra utkanten av Kristinehamn kliver Lars O Jonsson ur en Volvo och pekar med hela handen (han är trots allt överste) mot den stympade skogen och skövlade marken framför sig. Byggprojektet han visar upp kunde ha varit en lokal angelägenhet som doftat entreprenörsanda och ljuva framtidsdrömmar, men är av nationellt intresse och konsekvensen av en värld som blivit galen.
– Där, bakom schaktmassorna, kommer navet i nya regementsområdet att ligga. Matsal, utbildningshall. Till vänster bakom åsen: kanslihus, försvarshälsa, vakten och den stora körplanen, 500 gånger 500 meter.
Lars O Jonsson var inte särskilt motiverad att göra värnplikten hemma i Boden för 35 år sedan, men han var skoltrött efter gymnasiet och blev kvar. Och blev kvar. Och blev kvar. Kollegorna i grönkläder strömhoppade av till det civila, fick högskoleutbildningar betalda. Vem vill klamra sig fast i en yrkesgren som tycks överflödig i den eviga fredens tid? Så småningom hade Sverige bantat sig till den minsta armén vi haft sedan 1500-talet. Att inte överge uniformen då framstår lite som att kedja sig fast vid en fax.
– Jag tog aldrig steget ut i det civila. Jag vet inte om det var feghet, funderar Lars O Jonsson, men säger sedan att staten har varit en robust arbetsgivare, cheferna har alltid lyssnat på honom, låtit honom kompetensutvecklas.
Så medan Sverige rustade ner rustade Lars O Jonsson upp. Som regementschef är han nu central i den återetablering som ska göra Sverige Natokompatibelt.
Det är en hisnande helomvändning vi har gjort. Förre försvarsministern Peter Hultqvist (S) skulle aldrig medverka i en process som anslöt Sverige till Nato. På militärlingo kan man säga att han gjorde höger-vänster-om. Även Lars O Jonsson har vänt.
– Jag har alltid varit ambivalent. Neutraliteten tjänade oss väl. Vi klarade två världskrig genom att stå utanför. Att vi inte har varit del av någon försvarsallians har varit en garant för frihet och demokrati. Men när världsläget förändrades så svängde jag ganska snabbt. Men kanske inte lika snabbt som Peter Hultqvist.
I en mindre gråhårig era av mitt liv var jag en av alla finniga lumparpojkar. Det måste ha blivit något knas vid mönstringen eftersom jag placerades som kompanibefäl, med ansvar för mellan 70 och 200 soldater. Jag kunde knappt ta befäl över mig själv. Jag var på fel plats vid fel tidpunkt med fel utrustning. Marscherade i otakt, sköt snett och led av fotsvett på napalmnivå. Det senare kan tyckas ovidkommande och har inte avgjort några fältslag, men i ett trångt tolvmannatält är fothygien inte oviktigt för hierarkin. Kort och gott: Jag var inte av rätta virket, och det talades om att jag i händelse av krig skulle bli inkallad som gisslan.
Det är högkonjunktur i krigsfabriken
Räddningen var att krig tillhörde historien, i alla fall med Sverige inblandat. Det var dårskaper som vi läste om i Peter Englunds böcker. Vi lärde oss stava till glasnost och perestrojka, såg muren falla, Warszawapakten upplösas, och om någon till äventyrs ropade att ryssen kommer så hette han Krutov och sköt 8-0 på Tre Kronor. Det var underbara dagar framför oss, fönstret på vid gavel mot friheten.
Två och en halv mil från Harberget i Kristinehamn, där Lars O Jonsson pekar ut artilleriregementet A 9 i version 2.0, ligger Karlskoga, och granatfabriken Nammo som nu jobbar femskift. På BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik, där Stefan Löfven en gång svetsade, tillverkas Stridsfordon 90. Här har antalet anställda dubblerats till 1 600. Försvarskoncernen Saab – med sina stridsflygplan, ubåtar, fartyg och missil- och markstridssystem – fyrfaldigade i fjol sin produktion av vapensystem. Den svenska försvarsbudgeten har höjts med 27 miljarder kronor, till närmare 119 miljarder, och enligt Stockholm International Peace Research Institute har världens försvarsutgifter stigit till en ny rekordnivå. Det är högkonjunktur i krigsfabriken.
Och jag undrar vad Marcus Wandt tänkte när han svävade fritt i rymden och tittade ner på den här sköra planeten där vi människor nu gör allt vi kan för att skydda oss ifrån oss själva. Här kommer en naiv fundering från en vilsen patriot:
Föreställ dig samma kraftsamling, beslutsamhet och investeringsvilja kring lösningar som skulle snabbspola oss in i en hållbar, fossilfri framtid. Det är en så fåfäng förhoppning att jag nästan rodnar när jag skriver den, och det är i samma ögonblick insikten landar i mig:
Jag är redan gisslan.
Du också.
Ur Tidningen Vi #3 2024.
Läs mer av Markus Wilhelmson: